Debatter om skapelse och evolution

www.gardeborn.se

Artikel av Anders Gärdeborn publicerad i:

nr 9/2004

nr 3/2004

____________________________________________________________________________________________

Anders Gärdeborn © 2017 • Spridning tillåten om du anger källan, dock inte i kommersiellt syfte.

Frågor till KG Hammar

om gudstro, evolution och frälsning

_________________________________________________________________________

 

I intervjun med KG Hammar i Budbäraren 7/2004 kungör ärkebiskopen sin tro på evolutionen, sitt avståndstagande från arvsynden samt sin uppfattning om det felaktiga i att värva andra religioners troende. Dessa tre ställningstaganden berör själva grunderna i vår kristna tro nämligen skapelsen, syndafallet resp. Jesu återlösning. I detta ljus framstår andra pågående debatter som sekundära, om än inte oviktiga, t.ex. dem om samlevnadsformer och ämbetssynen.

 

Jag menar att KG Hammar syn på dessa tre kristna fundament skiljer sig från den bibliska. För att visa på detta har jag i andra sammanhang ställt tre frågor till ärkebiskopen, dock utan att få svar. Jag gör det därför igen och hoppas på respons denna gång.

 

För det första, KG Hammar menar att vi idag vet att världen utvecklats från kampen om överlevnad. Då intervjun talar om uppståndelsen menar dock Hammar att det definitionsmässigt är omöjligt att få naturvetenskaplig visshet om historiska förhållanden. Denna försiktighet inför vetenskapens begränsningar är naturligtvis berättigad. Men varför skall försiktigheten tillämpas på det som hände för 2000 år sedan när den inte behöver gälla för det som antas vara upp till en miljon gånger äldre? Hammar verkar inneha den vanliga missuppfattningen att evolutionsläran är ett resultat av dagens vetenskaper istället för, vilket är närmare verkligheten, ett grundläggande antagande för dem. Det är dock en teolog förlåtet att inte känna till alla naturvetenskapliga förhållanden. Min första fråga berör istället de gudsbilder som de två synsätten på vårt ursprung leder till. Tror Hammar på evolutionens gud som är blodtörstig, konkurrerande och slår ihjäl den svage, eller på Bibelns Gud som är kärleksfull, barmhärtig och tar hand som den svage?

 

Min andra fråga gäller om döden är en naturlig och ofrånkomlig del av den mångmiljonåriga evolutionära processen eller om den kommit in i världen som resultat av människans synd. Denna fråga har dock ärkebiskopen redan besvarat i intervjun genom att utifrån utvecklingsläran peka på nödvändigheten av att ompröva synen på syndafallet samt definiera bort arvsynden. Jag har stor respekt för ärkebiskopens konsekvens i detta hans ställningstagande. Han förnekar inte evolutionslärans påverkan på den kristna tron, och sopar inte heller problemet under mattan genom att säga, som många andra, att Bibeln beskriver vem som skapade medan evolutionsläran visar hur det gick till. Han vågar ta konsekvenserna av att betrakta evolutionsläran som ett faktum. Obibliskt, ja, men intellektuellt hederligt.

 

Min tredje och sista fråga berör Jesu frälsning och återlösning. Frälsning från vad? I ett evolutionistiskt scenarium är döden nödvändig. Om Gud använt den evolutionistiska processen för att skapa oss så dör alltså Jesus för att rädda oss från Guds egen metod att skapa oss. I Bibelns perspektiv är dock Jesu död och uppståndelse centrala och oersättliga. Alltsedan syndafallet skiljer oss synden från Gud och den enda lösningen ur detta dilemma är att Jesus tar på sig den död vi förtjänar. Om Bibeln har rätt i att Jesus är enda vägen till Gud torde det vara ganska kärlekslöst att inte berätta detta för andra religioners troende. (Jag kan inte kommentera Hammars syn att Jesus är ”inklusivt unik” eftersom jag inte förstår uttrycket. Med min ordförståelse är orden varandras motsatser och sammansättningen således paradoxal.) Menar ärkebiskopen, utifrån sitt evolutionistiska perspektiv, att Jesu död och uppståndelse var nödvändiga? Och i så fall, för vad?

 

Jag menar att de tre frågorna avslöjar det omöjliga i att samtidigt tro på evolutionsläran och Bibelns fundament om skapelse, syndafall och återlösning. Om det inte finns konsekventa svar på frågorna – och jag har inte funnit några - så måste man överge antingen evolutionsläran eller Bibeln eller båda. Att, som Hammar, kapitulera för det evolutionistiska paradigmet rycker bort den verklighetsbaserade grunden för en kärleksfull Gud som räddar oss från döden genom att själv dö för våra synder.

 

Då det evolutionistiska synsättet angriper det mest centrala i Bibelns undervisning och då det förespråkas av Svenska kyrkans högste ledare måste Kyrkans situation betraktas som synnerligen allvarlig.

_________________________________________________________________________

 

KG Hammars svar i Budbäraren nr 11, 2004 och Genesis nr 3, 2004:

 

Gudstro och frälsning - om evolutionen gäller

 

På Öppet Forum i Budbäraren 9/2004 ställer Anders Gärdeborn en rad frågor till mig angående gudstro, evolution och frälsning med anledning av en intervju med mig två nummer tidigare i samma tidning.

 

Den grundläggande frågeställningen, som jag läser insändaren, är huruvida en kristen gudstro förutsätter en världsbild som åtminstone liknar den som de bibliska texterna förutsätter, eller om det är möjligt att fortfarande tro på en Gud i en tid där de flesta räknar med att vi alla är här efter en lång evolutionär process. En process där slumpen och det mest lämpades överlevnad tycks ha spelat en avgörande roll i kombination med den ofattbart långa tid som ”skapelsen” tagit på sig.

 

Ett annat sätt att ställa frågan är om Bibeln ska anses uppenbara inte bara det som rör människans gudsrelation utan också de naturvetenskapliga förhållanden och synsätt som råder i de bibliska texterna, och som utför de språkliga formerna och ramarna för ”gudsfrågan”.

 

Anders Gärdeborn och jag svarar olika på dessa frågor. Gärdeborn har tydligare än de flesta visat på att ett antagande av evolutionen som en utgångspunkt för vår världsbild får drastiska teologiska konsekvenser. När vi rör oss i den bibliska språkvärlden är det sällan vi gör det riktigt klart för oss.

 

Enligt biblisk världsbild skapades världen i färdigt skick för inte alltför länge sedan. Skapelsen var ”god” och ”paradiset” ursprungstillståndet. Genom ”syndafallet” förstördes det paradisiska ursprungstillståndet, och människans synd separerade henne från hennes gudomlig ursprung.

 

Genom frälsningshistorien verkar Gud för att återskapa människans förlorade gudsrelation och det avgörande skeendet är Jesu liv, död och uppståndelse. Frälsningen omintetgör syndafallets konsekvenser och paradiset är därefter åter en möjlighet som vi redan nu kan leva i ”i hoppet”.

 

Om evolutionen gäller har aldrig funnits någon färdig skapelse. Skapelsen är en process som fortfarande pågår. Något paradis i tidernas begynnelse är inte tänkbart, inte heller något syndafall i historisk mening. Frälsningen kan därför inte heller på ett enkelt sätt beskrivas som ett upphävande av syndafallets konsekvenser, det som traditionellt kallats arvsynden.

 

Nu handlar det ju inte om att tro på evolutionen eller evolutionens gud. Vad frågan gäller, åtminstone för mig, är om vi fortfarande kan tro på ”Bibelns Gud” om vi tänker oss att evolutionen kan vara ett rimligt sätt att beskriva vår tillblivelse.

 

Först vill jag då säga att ”Bibelns Gud” som kärlek och barmhärtighet (en gudsbild som Gärdeborn och jag tycks dela) är ett resultat av tolkning där mycket av det Bibelns säger om Gud måste avvisas. Det finns många gudsbilder i Bibeln som är lika blodtörstiga och konkurrerande som det Gärdeborn kallar ”evolutionens gud”. Men det måste vara riktigt att, som Gärdeborn påpekar, inte dölja det verkliga problemet beträffande gudsbilden bakom formuleringar som att Bibeln visar vem som skapar och evolutionen visar hur det gick till.

 

Bakom ytan på den underbara skapelse som vi, inte minst nu i försommartid, njuter av och vars skönhet påminner om Guds godhet och allmakt döljer sig ju en blodig historia om kampen för överlevnad för de mest lämpande på de svagares bekostnad.

 

Om vi tror att Gud är kärlekens Gud kan vi inte längre på ett enkelt sätt tala om Guds skapelseplan eller Guds design, därför att ingen som är kärlek skulle medvetet kunna välja just evolutionens tillvägagångssätt. Lite oreflekterat tänker vi nog ofta att i skapelsen visar Gud sin allmakt och frambringar allt som finns, medan Gud i Kristus visar sig vara kärlekens Gud – var makt är av helt annat slag, mer vanmakt än yttre makt.

 

Men om vi låter Jesusberättelsen säga det djupaste vi vet om vår gudsbild och tillämpar denna gudsbild på första trosartikeln, så framträder kanske en bild som också kan användas i evolutionens tidsålder. Då är Gud självutgivande kärlek också på skapelseplanet, då väntar Gud ut skapelseprocesserna (döljer sig bak slumpen?) tills de har hittat sin fulla möjlighet, en möjlighet som lett oss fram till en punkt där det finns medvetna skapade varelser som kan älska, som Gud, och älska Gud tillbaka. I det har perspektivet är kanske inte ”syndens lön är döden” det bästa sättet att förstå döden. Närmare till hands ligger not att se döden som en livets förutsättning i vetekornsperspektiv (jmf Joh. 12:24).

 

Frågan om evolution och gudstro kan givetvis uttryckas på många olika sätt. Jag har bara skissartat försökt antyda ungefär hur jag tänker. Vi behöver hjälpa varandra att hitta ett öppet språk för vår gudstro som tar hänsyn till vår tids världsbilder utan att binda upp sig på dem. Vi tror ju inte på en naturvetenskaplig förklaring, vi försöker ta hänsyn till den när vi uttrycker vår tro. Annars tvingas vi att desperat hålla kvar vid gamla världsbilder för att få det hela att gå ihop. Det är det jag tycker att Gärdeborn gör.

 

Kyrkan har under långa tider av sin tvåtusenåriga existens haft ett komplicerat förhållande till vetenskapen, något som berott på att Bibeln tilldelats auktoritet också på områden som naturvetenskapen har att utforska och beskriva.

 

Detta ledde till bränningen av Bruno och bannlysningen av Galileo, förlöjligandet av Darwin, rädslan för Freud och så vidare. För mig handlar det om att se människans ostoppbara kunskapssökande som en gudagåva som på intet sätt omkullkastar trons hörnstenar utan fastmer hjälper oss att ständigt fördjupa insikten i den ofattbara komplexitet som skapelsen utgör.

 

Vi kan givetvis fortsätta att använda Bibelns språk och bilder. Det går knappast att tänka bort dem. Men då behöver vi vara medvetna om att de inte alltid ”beskriver” historiska skeenden. Vi får se dem som berättelser, ”språkspel”, tolka dem ”poetiskt”, där vi med ofullkomligt språk försöker närma oss det gudomliga mysterium som vi lärt känna och inte kan låta bli att tala om.

 

Ofta måste språket bli paradoxalt. Det som kan förena ett bibliskt och ett evolutionärt präglat språk är inriktningen på framtiden, vägen, målet, hoppet. Frälsningsverket är då Guds befrielseverk där vi frigörs från de begränsningar vi bär med oss, ”arvsynden”, till att se våra möjligheter att i varje ögonblick svara ja på Guds kallelse att bygga det framtida och utlovade gudsriket, där kärlek råder, ”paradiset”.

 

Kanske kan det vara på sin plats att avslutningsvis än en gång betona, att det är Gud vi tror på, inte på våra ofullkomliga sätt att uttrycka denna tro och dess konsekvenser.

 

KG Hammar

Ärkebiskop, Svenska kyrkan